Bims Blogg

Åh, vad jag längtar till jullovet...

---

Det blir bättre efter julen!
Visst vill du vinna godis? Kom ihåg att du måste motivera hos mig varför just du borde vinna.
http://junitjej.blogg.se/1196141264_godistvling.html

varför har du ingen utbildning?

men usch va jobbigt o känna sådär!
hoppas att det blr bättre efter jullovet iaf, om de inte blir det så kanske de är bättre och försöka söka ett nytt jobb, "vem vill ha en mattant utan utbildning" det är aldrig för sent :)

---> Junitjej: Ja, förmodligen så blir det väl bättre efter julen. Det är ju som sagt var bara att bita ihop och hoppas på det.

Okej. Jag kanske kikar in hos dig.

---> Anonym: Ja, varför har jag ingen utbildning? Därför att jag var ung och dum, och hoppade av skolan efter grundskolan.

---> Anonym: Ja, det känns lite jobbigt just nu. Men det kanske bara är min höstdeppighet. Egentligen så trivs jag ju på jobbet. Men det känns så himla tungt just nu bara. Jag jobbade ju tio år i en matvaruaffär förut, så i en sån skulle jag ju kanske kunna få ett jobb.

Hej Bim! jag känner med dig. det är tungt nu i november. Men du; du har massor med kvaliteter. Det är klart att det finns många som vill ha dig! Sedan kan det vara svårt att få arbetsgivare att fatta detta. men då beror det på dem. Ge inte upp! 46 år är en kanonbra ålder ur arbetssynpunkt. barnen börjar bli mer självgående, man är vuxen - vet vad man kan, har erfarenhet och uthållighet, och faktiskt har man många år kvar till pension. Nu ska jag gå på vattengympa, man får ta de ljusglimtar som finns så här i novembermörkret... Men fy vad kallt och mörkt det är...

verkar som ni kanske är lite för få på arbetsplatsen. Och tänk du skall jobba i 20 år till alla skall orka! Hur unga / gamla är dina arbetskamrater. Tänk på t ex din kollega som är fackligt aktiv hon jobbar inte så många dagar lika fysiskt hårt som ni andra kanske skall du engagera dig fackligt. Du är ju van och kan skriva!

Usch, lät inte roligt :/ men som sagt, snart är det jullov och då kan du umågs och göra saker du gillar :) dessutom är det ju bättre att vara mattant än att vara arbetslös.
kram

---> Annebelle: Tack för dina supportande och stödjande ord! Och visst är det som du säger! Man borde vara perfekt i den här åldern i arbetsgivarens ögon! Inga småbarn att var hemma för när de är sjuka, men ändå nästan tjugo år kvar att jobba. Men egentligen så vill jag ju inte ha något nytt jobb... Jag vill bara att jag ska känna att jag orkar med det jobb jag har... *Kram*

---> Mimmi: Jo, visst känns det som om vi är för få. Men det är vi inte om vi räknar på antalet portioner. Alla är i ungefär samma ålder, så det lär ju inte bli lättare framöver... Jag är inte så fackligt engagerad som min kollega är, och jag är rädd för att prata inför folk, så det skulle inte passa mig.

---> Sanna: Ja, visst är det så. Arbetslös vill jag verkligen inte vara. Jag vill bara känna att jag orkar med mitt jobb...

Vad jobbigt att du känner så.. Mem ibland har man ju dåliga perioder, så allt kommer nog att lösa sig. Men om det inte gör det, då kommer du att känna det i kroppen, och då får du ta chansen och byta jobb. Man lever ju bara en gång, man måste testa lite olika saker också! Även fast det kanske inte är så lätt.. Men men, allt kommer att bli bra tillslut :)

---> Sissel: Tack för dina fina ord, och ditt stöd. Jag ska nog låta det bero, fram till januari, så får jag se hur jag känner det då. *Kram*

Orkar man inte ta tag i sitt liv och fastnar i knegarjobb är det upp till var och en, men att komma och försöka att påstå att du har PSYKISK press på jobbet är bara ett hån.

Vad har du för mål att prestera mot? Tvätta 300 tallrikar innan klockan 12.00?

Snälla lägg av.

---> Daniel: Det är inte en fråga om att "orka ta tag i sitt liv" eller att "fastna i knegarjobb". Ska alla ha en akademisk utbildning, eller? Vem ska göra "skitjobben" då? Och du menar alltså att "knegarjobb" inte kan ha någon "PSYKISK" press? Varför? Om man känner att man inte hinner med sitt jobb, även om man gör sitt allra bästa, är inte det en psykisk stress? Och mål? Det viktigaste målet är väl att hinna med sitt jobb? Och att göra det bra? Eller är det inte ett tillräckligt viktigt jobb? Och vad är det som jag ska vara snäll och lägga av med?

Jag kan bara hålla med dig, november är en mörk och trist månad.
Jag känner precis som du gör just nu, är i valet och kvalet om vad man ska göra istället. Jag trivs också superbra på jobbet (förskola) men där är också en stress som kryper liksom närmare inpå för varje år. Man ska göra samma jobb med samma kvalite, men med fler barn och färre personal. Men du, vi försöker att rycka upp oss nu, se fram emot jul och lite ledigt. Sen vänder det i januari, och swisch, så är det snart sommar igen :)
Du är inte ensam, ville bara säga det.
Kramar om och drar med dig framåt...kom nu så fixar vi det här!!

Det är klart att pressen inte är yrkesbestämd. Den kan väl uppstå i alla yrken beroende på situation och individ. Jag beundrar dig och dina kollegor för det jobb ni utför och för den arbetsmoral ni verkar ha. Det är ju otroligt viktigt att de som jobbar i köket på en skola tar sitt jobb på allvar. Skulle ni inte göra det skulle otroligt många personer bli drabbade. Maten och sköteln i köket på en skola är helt avgörande för trivseln i övrigt. Var stolt över det du gör (vilket du verkar vara) men var inte rädd för att pröva något annat om du känner för det! Kram

---> Nilla: Jag förstår att du känner något liknande ibland, om du jobbar på en förskola. Ni har nog samma problem som vi, med mer och mer att göra, på färre personal.

Ja, jag ska verkligen försöka att rycka upp mig. Det kanske bara är novemberdeppigheten som påverkar mig.

Tack snälla för ditt stöttande, stödjande, och kramande! :-D

---> Gun: Ja, jag är stolt över det jag gör. Och vi har en hög arbetsmoral, det har du rätt i. Tusen tack för dina ord. Du ska veta att de värmer något oerhört.

Jag är ju lite rädd att pröva något annat. Om jag nu överhuvudtaget skulle få något annat... Jag trivs ju faktiskt där jag är. Det är bara det att det känns som om jag inte kommer att orka i längden.

*Kram*

Jag tycker det var synd att du inte skrev detta inlägg redan i förrgår, för då hade jag haft en allvarlig arbetsmiljöfråga att ta upp på APT:et vi hade..Jag vill minnas att vår rektor har nämnt i mitten av terminen att de skulle se över schemat till vårterminen för att se om de kunde få det att fungera bättre och det tycker jag vi ska påminna dem om! Hade varit ett ypperligt tillfälle...Som någon här ovanför säger, jag jobbar ju bara några dagar i veckan numera...Det betyder att ni måste säga sånt här till mig. Jag vet hur ni har det iofs., men när man inte jobbar mitt i smeten så missar man att ta upp det till diskussion iallafall. Även om de inte kan ändra schemat jättemycket till våren så tycker jag vi ska fortsätta att tjata om det och att de faktiskt får göra sitt bästa till nästa år. Jag vill att det går!

Jag är säker på att du skulle kunna hitta något annat. Ansvarstagande, pålitlighet, social kompetens, ordningssinne är högt skattade egenskaper på arbetsmarknaden. Du besitter dem alla. Utan dem spelar det ingen roll hur mycket utbildning man har och annat kan man alltid lära sig. Jag tror att du skulle gilla ett jobb där du inte enbart jobbade praktiskt, men det vet jag ju förstås inte med säkerhet. Nu när du har börjat tänka på det så börjar du kanske titta dig om lite. Det behöver ju inte brådska...eller så kommer du fram till att du vill vara kvar.


Kram igen / Gun

Jag är säker på att du skulle kunna hitta något annat. Ansvarstagande, pålitlighet, social kompetens, ordningssinne är högt skattade egenskaper på arbetsmarknaden. Du besitter dem alla. Utan dem spelar det ingen roll hur mycket utbildning man har och annat kan man alltid lära sig. Jag tror att du skulle gilla ett jobb där du inte enbart jobbade praktiskt, men det vet jag ju förstås inte med säkerhet. Nu när du har börjat tänka på det så börjar du kanske titta dig om lite. Det behöver ju inte brådska...eller så kommer du fram till att du vill vara kvar.


Kram igen / Gun

---> Snurran: Nej, jag hade inte velat att du skulle ha tagit upp det på APT-mötet. Det hade känts pinsamt för mig. Det verkar ju bara vara jag som tycker att det är så här himla jobbigt. Det är väl jag som inte klarar av jobbet längre... Kanske är dumt att skriva ett sånt här inlägg. Man vet ju aldrig vilka som läser... Men jag fick ett ryck och ville skriva av mig. Och man ska ju inte ta ut bekymmer i förskott, men jag törs ju inte ens tänka på hur det kommer att bli när vår plusjobbare måste sluta...

---> Gun: Om man får drömma... så skulle jag ju helst jobba på ett kontor av något slag. Jag jobbade ju i tio år på Sandvik. Först som internpostbud, sen som kontorist och receptionist på personalavdelningen. Och jag stormtrivdes med det. Men sen så kom liksom barnen emellan... och det är ju definitivt ingenting jag ångrar.

Tack för dina fina ord om mig. Det värmer ska du veta. Och jag kanske borde börja titta mig omkring lite. Att man tittar behöver ju inte betyda att man slutar. *Kram*

---> Gun: Det var ett så bra inlägg, så det var ju bra att du skickade två stycken likadana! ;-D

Det hade ju aldrig kommit på tal att lämna ut en person! Jag tror inte du är så ensam som du tycks tro, alla har väl mer eller mindre klagat på höstens situation och ingen har - vad jag vet - blivit yngre! Jag tror att ingen säger något för att de inte tror att det går att påverka, men det måste vi alla tro på annars går det helt åt pipsvängen.
*kram*

Bim, det är självklart att du, ALLA kan känna psykisk press över jobbet. Jag har följt din blogg länge, och det känns som att ditt nuvarande arbete inte riktigt är du. Du pratar ofta om att du älskar loven och helgerna och likande, inget konstigt med det, vem gör inte det? Men det känns lite extra mycket när du skriver så,att du egentligen inte trivs riktigt bra på ditt jobb. Det har nog inget med kollegorna att göra, utan arbetet i sig.
Jag tycker du ska våga Bim, antingen utbildar du dig, det finns så mycket utbildningar att välja mellan, som är KORTA. T.ex. KY utbildningar, där du får praktik också så du kommer lätt in i arbetsmarknaden efter examen. Bim, var inte rädd. Jag tror din rädsla över förändringar hindrar dig så mkt! Ditt intresse ligger i att arbeta med administrativa upgifter och datorer, right?
Väljer du att inte utbilda dig, så finns det flertal jobb att söka. Du är bara 46 år, du ska arbeta i 20 år till. Se till att använda de 20 åren till att göra nåt som ger dig ngt i utbyte. Livet blir inte kortare. Det är aldrig för sent. Du måste tro på dig själv Bim, du har det som krävs. Tänk, du har uppfostrat två underbara barn, vad säger det om dig som mor? Ge dig själv credit, peppa dig själv med att du KAN KAN KAN. Se dig omkring efter utbuldningar eller jobb, ta det lugnt, stressa inte, sedan när du fått nytt jobb, säger du upp dig.
Men väljer du ändå att arbeta kvar på ditt nuvarande arbete, så hoppas jag att du förstår att DU KAN PÅVERKA och bör påverka din arbetssituation.
Man måste våga, för "ingen annan säger ju ngt". Typiskt landet lagom, där folk inte vågar stå för sina åsikter på jobbet för risk för att ses som konstiga. Men Bim, du har en massa bra och goda sidor som behövs på arbetsmarknaden. Ta chansen, utbilda dig för att kunna arbeta med ngt du VILL.
Jag lovar du kommer inte ångra dig. Kramar i mängder till dig, jag tror på dig enormt!

Hej! Läser din blogg flitigt! Förutom att läsa bloggar läser jag även jurdik, och för tillfälelt arbetsrätt. Ett tips är att prata med skyddsombudet på din arbetsplats, den psykiska stressen du känner är inte OK enligt lag, något måste göras för att förbättra din arbetsmiljö, för precis som du säger skall du orka många år till! Hoppas allting löser sig!

---> Snurran: Jag vet inte... Jag tycker att allt bara blir jobbigare och jobbigare hela tiden. På de sex och ett halvt år som jag har jobbat där, så har det bara blivit värre och värre tycker jag. Eller så är det jag som har blivit äldre och inte orkar lika mycket... Jag har bara pratat med en av kollegerna om det, och hon tycker inte alls att det är så jobbigt som jag tycker. Det kanske är jag som behöver komma därifrån...

---> Izabella: Tack så otroligt mycket för din långa kommentar. Jag märker att du har läst min blogg en tid, för det du skriver om mig stämmer väldigt väl! Visst är det så att min rädsla för förändringar stoppar mig mycket. Jag är ju "trygghets-narkoman" och vill att allt ska vara som det alltid har varit. Jag gillar ju inte förändringar, men samtidigt så gillar jag inte tanken att jobba i denna stressiga miljö i drygt arton år till...

Vad är KY-utbildningar? Jag har ju aldrig gått gymnasiet... Så det är många utbildningar som jag inte kan gå på. Då måste jag ju läsa in gymnasiekompetens först. Och det känns lite jobbigt.

Tack för att du tror på mig! Och tack för dina kramar! Otroligt att få sånt stöd från människor man inte känner! :-D *Kram*

---> Johanna: Hej. Ja, jag ska nog ta och prata med mitt skyddsombud. Tack även du för att du engagerar dig i mig och mina problem. Jag är så glad över alla snälla och hjälpande och engagerade kommentarer som jag har fått! *Kram*

Bim: Ky, är kvalificierad yrkesutbildning. Här har du en länk där du kan söka och hitta nästan alla de vuxenutbildningar som finns i sverige.

http://www.arbetsformedlingen.se/go.aspx?c=150028

Folkhägskola finns bl.a till för om du vill läsa upp till gymnasiekompetens.

men om du inte vill plugga alls, kan praktik vara ett sätt att komma dit du vill.

LYCKA TILL! KRAM

---> Izabella: Tack för länken. Jag ska kolla in den. Jättesnällt av dig. *Kram*

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: