Dagens Dagbok - Söndagen den 7 september 2008 - Kvällen.
Och kvällen blev som vanligt lugn och skön. Jag satt större delen av kvällen i köket med datorn i knäet och bloggade, läste bloggar, och läste nyheter. Läste också en hel del i min bok: "Skumtimmen" av Johan Theorin.
Borzko satt större delen av kvällen uppe i vardagsrummet och tittade på sport på teve. Och Jimmy satt större delen av kvällen på sitt rum där han delade sin tid mellan datorn och teven.
Och i morgon så är det då alltså tyvärr måndag igen... :-(
Hej tittar in i din blogg lite då o då och hela tiden återkommer det dagen innan jobb att det "tyvärr är måndag igen".
Om du verkligen känner så varje gång kanske det är dags att göra något åt saken istället för att klaga, se till att skaffa ett nytt jobb eller nåt, det ska vara kul att gå till jobbet! Att hela tiden klaga kommer man inte långt med :) Menar inget illa med det här utan allt är skrivet med all välmening!
Jämt är det måndag sa pigan...aldrig är det lördag...kramiz:)
Jämt är det måndag sa pigan...aldrig är det lördag...kramiz:)
---> Göran: "Skaffa ett nytt jobb" säger du, det kanske inte faktiskt är så himla lätt bara. Har man ingen utbildning, inte ens gymnasiet, så kanske det inte är så lätt att bara "skaffa ett nytt jobb" när man är 47 år. Och jag menar inte att "hela tiden klaga", utan det är väl mest en standardfras som jag skriver varje söndag. Precis som jag skriver en liknande standardfras, fast tvärtom, varje torsdag.
---> Vivan: Hahaha! Ja, ibland känns det faktiskt så! :-)
---> Vivan: ;-D
Okej. Vet bara att det är många andra som mycket väl hade kunnat tänka sig jobba. Man skall vara glad över att man överhuvudtaget har ett jobb.
Det irriterar mig att folk som har jobb vantrivs och ändå väljer att stanna kvar? Förstår mig inte på det bara.
Men om som du säger bara att det är en standardfras är det ju en annan sak. Kan missuppfattas dock. Ber om ursäkt för det.
---> Göran: Jag ÄR faktiskt jätteglad över att ha ett jobb. Och oftast så trivs jag på jobbet. Det är jättemycket som är bra, till exempel arbetstiderna och arbetskamraterna.
Men det är också mycket som inte är bra... Och det är att det bara blir tyngre och tyngre för varje år... Både fysiskt, men allra mest psykiskt... Vi är så sårbara vid frånvaro. Är vi fulltaliga så är allt okej. Men så fort någon är borta så blir det så otroligt tungt, stressigt, och jobbigt.
Jag har jobbat där i sju år, och det har blivit mycket värre på dom sju åren. Självklart så beror ju en del på att jag har blivit sju år äldre också.
Jag trivs ibland, och vantrivs ibland. Men jag har ju kanske ändå inte så stort val, även om jag skulle vilja sluta. Tror inte att jag kan få något nytt jobb. Och definitivt inget bättre.
Att irritera sig på att folk är kvar på jobb som dom vantrivs med, det förstår jag inte varför du gör. Dom flesta skulle nog sluta om dom hade någon valmöjlighet...
